Recension av Eskil - Riddaren av syrenbersån av Gunilla Linn Persson

Blommor förstår enkla meningar, det var Karl-Astrid övertygad om. Karl-Astrid förresten, vilket namn på en kvinna. Hon kom från Hatt-Olles, stugan i backen, och hade tre äldre bröder: Karl-Gunnar, Karl-Ivar och Karl-Gösta. Helt följdriktigt blev syster Astrid en Karl-Astrid i folkmun. Folkmun hade mycket att säga till om här i Eldtomta, söder om söder om Stockholm. Sorunda, så hette bygden. 

Karl-Astrid är gift med Bernhard, som kommit som en stormvind från havet med en ljungkvist surrad vid masten. Nu väntar de sitt första barn, ett gott stycke upp i fyrtioårsåldern. Det här med barnen har varit deras olycka. Nio missfall genom åren - eller snedresor som kvinnorna kallar det. 

Karl-Astrid var förvissad om att det skulle bli en pojke. Det var helt klart en gosse som for runt därinne i hennes mörka universum. Hon hade förstå stickat till gossen, omgång efter omgång. Hon hade sytt en sjömanskostym. Han skulle heta Birger, efter farfar ute i skärgårdshavet. 

Det blir ingen Birger. Det föds en liten pojke som är mongoloid, som det heter på femtiotalet. Sjukhuset vill tvinga Karl-Astrid och Bernhards att lämna pojken på ett hem, där han ska få det så bra. Men Karl-Astrid vägrar. Hon ger gossen namnet Eskil och tar med honom hem. Spelet kan börja! 
Kopierat från Wahlström & Widstrand


Den här boken "slök" jag med "hull och hår". Så vacker så känslosam. Skriven med en otrolig värme och inlevelse man känner verkligen den här mammans känslor vibrera mellan sidorna. Jag kände tårarna rinna vid flera tillfällen och i slutet av boken grät jag där jag satt på verandan mitt i fågelsången..........Läs denna boken om ni inte redan har gjort det