tisdag 16 augusti 2011

Recension av Stenhimlen av Karin Brunk Holmqvist

Erna är 34 år och okysst. En låda med hembygdsböcker som hon ropar in på auktionen efter rektor Påhlsson öppnar nya dörrar i fantasin och i verkligheten. Ur en av böckerna ramlar det ett brev. Det är ett innerligt kärleksbrev till framlidne rektorn från Maria. Men Erna vet att rektorns fru hette Marta... 
Kopierat från Adlibris


Stenhimlen är som alla Karin Brunk Holmqvists böcker en helt underbar bok. Man fastnar direkt från första sidan och man skrattar högt flera gånger när man läser (känns lite fånigt när man sitter ensam i trädgården) I början tycker man dock lite synd om Erna men efter hand så gaskar hon upp sig och visar att hon minsann har "skinn på näsan" och kan "bita" ifrån mot sin lite vresiga far. Detta är en bok som man läser snabbt och lätt och bara vill ha mer av, jag rekommenderar den varmt, och ser fram emot Brunk Holmqvists nästa bok, Kaffe med musik, som släpps i höst. 

3 kommentarer:

  1. De är väldigt mysiga hennes böcker.

    SvaraRadera
  2. Håller med om att den är lättläst!

    SvaraRadera
  3. Mycket detaljer som obehöves

    SvaraRadera