"Stormbyarna förde med sig lössnö. Ingen mjuk fin nysnö utan skarpslipade diamanter av drivsnö. Den for över marken som en vit kattpiska, slog sönder hans skinn i en långsam ond rytm.
Ute på Torneträsk låg arkarna, de små fiskekojorna på medar, ordentligt förankrade i isen. Folk kurade där inne, lät gasolvärmen gå på högvarv.
Leif Pudas sprang runt sin ark för att komma i lä från vinden och ställde sig att pissa. Lä för vinden, men kallt så in i norden. Han borde inte ha sprungit ut i bara kalsongerna. Pungen stramade ihop sig till en stenhård kula. Pisset kom i alla fall. Han väntade sig nästan att det skulle frysa på sin väg genom luften. Förvandlas till en gul båge av is.
Precis när han var klar hörde han som ett råmande genom vinden och så hade han plötsligt arken i ryggen. Det var nästan så att den knuffade omkull honom och i nästa sekund hade den farit iväg.
Det tog någon sekund innan han riktigt fattade. Stormen hade tagit arken. Han såg fönstret, fyrkanten av varmt ljus i mörkret, och hur det for iväg från honom."
En halvnaken man försöker rädda sitt liv ute på isen och finner en mördad kvinna i en ark. Vem är hon? Hur har hon hamnat i arken? Vad är det för märklig bandformad brännskada hon har runt vristen?
Detta är upptakten till Åsa Larssons tredje spänningsroman om juristen Rebecka Martinsson och kirunapoliserna Sven-Erik Stålnacke och Anna-Maria Mella.
Svart stig är en bitvis spännande deckare. men jag tycker ändå inte inte om den lika mycket som de andra jag har läst av Åsa Larsson. Det beror nog på att denna boken svävar ut i väldigt långa personbeskrivningar och väldigt mycket "politik", vilket jag inte alls gillar. Man tappar bort handlingen och den röda tråden ibland här. Det känns som onödig information på något vis. Upplösningen är däremot spännande och bra skrivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar